Filmmusik har blivit en oerhört populär genre bland lyssnare. Soundtracks komponerade och anpassade till filmmediet tar dessutom ofta rollen som en lyssnarvänlig “länk” till den klassiska musiken. Filmmusik har ju historiskt sett (och även inom modern film) alltid bjudit på mycket av det som den mindre insatta lyssnaren tenderar värdera allra högst i klassisk musik – hur “epic” musiken är.

De flesta kan skriva under på att det är något särskilt tilltalande med dramatiska, starka, och mäktiga passager inom klassisk musik. Maffigt ska det vara – det är där tjusningen finns. I lugnare satser kan det vara svårare att greppa det som ska vara så fantastiskt. Likaså är majoriteten av den filmmusik som produceras rotad i tonaliteten – den är uppbyggd av tydliga ackord och drar ofta mot en centralton eller en centralklang. Inom den moderna konstmusiken har hierarkin när det gäller musikens olika beståndsdelar skiftats en smula, eller åtminstone gjorts långt mer flexibel.

Bland de mest välkända kompositörerna för film återfinns personligheter som John Williams, James Horner, Jerry Goldsmith, Bernard Herrmann, Hans Zimmer, och Alan Menken. När musiken läggs på i produktionen varierar beroende på filmens natur, men i regel är filmen så gott som färdiggjord innan kompositören kopplas in. Och det är ett hetsigt jobb. Emedan storheter som John Williams i regel kan begära 2-3 månader för att kunna komponera och spela in all musik så är det vanligt att man bara får några veckor på sig. Skriver man musiken till en TV-serie blir det kortare ändå!

Musikens akademiska elit har i decennier gnabbat om filmmusikens status, huruvida den är evigt underordnad konstmusiken eller om den har vissa egenheter som gör den till en fullvärdig konstform. Personligen tror jag på det senare.